fredag, oktober 16, 2009

Bibblan i veckan och nästa vecka:

Den här veckan har snart schwishat förbi i sedvanlig racertakt. Detta har hänt: Det är fortfarande utdelning av barnbokskatalogen på gång. Jag har läst sagor eller bilder böcker i några av treorna och tvåorna. Ettorna har fått höra en saga ur sagoskrinet: en indiansk saga som heter "Jaguaren och regnet". Jag har också varit ute i två av förskoleklasserna och presenterat mig. Igår var jag hos de gröna drakarna och läste Jöns Mellgrens Mustafa och stormen. I dag var jag hos de vita och läste Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks.

Nästa vecka är det dags för Litteralund, bokfestivalen i våra hjärtan. Hela veckan blir det litterära aktiviteter på skolorna och i stan och torsdag-fredag är jag på konferans. Det blir som en härlig spabehandling för yrkesjaget, intellektuellt glitter, lördag för fantasin, bubbelgum för tanken....

torsdag, oktober 15, 2009

Två böcker från lilla Pirat som överaskar

Jag har nyss läst två böcker från det ganska nya (?) barnboksförlaget lilla Piratförlaget. Först läste jag den otroligt haussade Mystiska Milla och spökskolan av Unni Lindell. Sedan läste jag Jo Nesbös Doktor Proktors pruttpulver. Den förstnämnda hade fått goda omdömen och på bokmässan var jag på ett semenarium med författaren och illustratören (TV-kändisen Skavlan). Normalt sätt bruka semenarier om barnlittaratur vara på torsdagen och fredagen, då mest fackfolk är på plats. Detta var dock på lördagen. Det var lite kul att stå och lyssna på folk i kön in till semenariet. Det var typ: "Vad handlar det om?" "Jag tror det är en barnbok" "En bok för små barn??" "Ja, men det är med han den där Skavlan" "Jasså!" Och på vägen ut: "Jaha, jasså, men han här ju ändå alltid trevlig att lyssna på!" Ja, i alla fall. Semenariet var väldigt trevligt, både Lindell och Skavlan var väldigt underhållande och jag blev väldigt sugen på boken. Den har översatts till tretton språk, fick vi höra och ska blir teater Nationale Scene i Oslo. Som en extra krydda var dessutom Milla själv där och svävade runt lite (tog en bild på det, jag ska återkomma med den). Kanske var det allt detta som drev upp förväntningarna för högt. Jag tyckte inte alls att den var så värst bra när jag äntligen läste den. Konstig och tillkrånglad, utan att det tillförde något särskilt. Illustrationerna är härliga, lilla Milla är både söt och lite läskig. Men handlingen lämnade mig helt oengagerad. Att författare enligt sig själv har vissa bildningambitioner, läsaren får exempelvis träffa Viktor Hugo i spökform under sitt besök i Paris, känns enbart fövirrande.

Men Doktor Proktor... var det däremot tvärt om. Jag får instinktivt dålaga vibbar av böcker med prutt- fis- snor- titlar (läste exempelvis nyss Elak och Pucko - sämst i rymden. Den var hemsk! Men jag är väl inte precis målgruppen). Så mina förväntningar på Nesbös bok var lågt ställda. Och kom på skam! Detta är en ömsint, humoristisk, spännande historia om två barn. Lise, som nyss blivit ensam eftersom hennes bästis flyttat, och Bulle, som flyttar in i bästisens tomma hus. Bulle, som är intensivt rödhårig och väldigt liten och som inleder alla nya bekantskaper med orden "Jag heter Bulle. Vad säger du om det?". Lise har en pappa som för tillfället bryr sig mest om kanonsaluten till 17:e maj och hon oroar sig mycket för de elaka granntvillingarna. De stiftar tillsammans bekantskap med grannen Doktor Proktor, som uppfunnit ett pruttpulver, men inte förstår vad det ska vara bra för. Det vet så klart Bulle och Lise! Illustrationerna är även i denna bok utsökta. Både humoristiska och hemska på samma gång. Doktor Proktors Pruttpulver Rekomenderas som högläsning, man behövcer bara ha lite prutthumor för att uppskatta den!

fredag, oktober 09, 2009

Denna vecka på biblian...

Ettorna får sina bokmärken, som förra veckan. Tvåorna får lite högläsning. Två orange läste jag en fin ny bok för, Mustafa och stormen av bilderbokskonstnären Jöns Mellgren. Den handlar om en ensam och uttråkad hund på en båt mitt ute i havet. Inget händer. Men han har en trumma att trumma på. Så plötsligt flyger en fågel in i masten. Mustafa pysslar om den livlösa fågeln tills han piggnar till. Äntligen kan de kanske leka? Så blir det inte alls; fågeln flyger sin kos och det blir storm!! Spännande, poetiskt, vackert! Två blå fick höra vidare ur Bröderna Grim-samlingen som vi läste i början av terminen. I treorna har jag börjat dela ut den nya barn- och ungdomsbokskatalogen, det ska jag göra i alla klasser efterhand.

Vad är det med Eva Lindström? Jag tror jag har det!

Läste nyligen hennes senaste, Hit med våra mössor. Jag har länge haft svårt för denna väldigt hyllade bilderbokskonstnär, mest för att bilderna är så fula. Sonja, Boris och tjuven tyckte jag inte om alls I skogen läste jag flera gånger och mycket noga, både för mig själv och högt. Jag märkte att det var något hos den jag gillade, men ändå tyckte jag inte om den. jag förstod inte då var det var. Men nu tror jag att jag har satt fingret på det, när jag läste Hit med våra mössor. Det är texten som är så bra! Illustrationerna tycker jag fortfarande är hemska, men den stämning som Lindström bygger upp med hjälp av texten är underbar. Lyssna bara: "Vi har aldrig tyckt om att äta små, hårda, knöliga saker på kalas. Till exempel morotsstavar, torkad frukt, nötter och så vidare. Det var tårta också men vi gillar inte grädde". Bra, va??? Men som sagt: bilderna är hemska. Så hemska att jag blir riktigt arg och upprörd av att se på dem, det känns i magen. Och då har man väl ändå lyckats som konstnär, när ens verk väcker så starka känslor!

Läste nyligen på Bokunge om samma bok. Jag är tydligen inte ensam om att ha känslor för Lindström!

fredag, oktober 02, 2009

Mycket lättläst

Att skörden av lättlästa böcker är enorm för närvarande är ju ingen nyhet precis. På biblioteket på Backa får vi hela tiden in nya böcker av det slaget. Lättlästnivån varierar kraftigt inom samma fölagsserie och det gör även den litterära kvalitén. De allra flesta av dem har färgbilder, vilket är en sak som uppskattas av mindre barn. De är vana vid att det är färg på bilderna och tycker att det ser trist och fattigt ut med svartvitt.

Berghs förlag har en lättlästserie som de kallar "Börja Läsa", i vilken jag just fått Björnspöket av Hubert Ben Kemoun och Vitello hittar en pappa av Kim Fupz Aakeson. Den förstnämnda är mycket mer lättläst än den andra, trots att de ingår i samma serie. När vi nivåbestämmer böcker här på skolan, enligt vår egen system, får jag vanligtvis hjälp av specialpedagogerna, som är experter på området. Men om jag själv skulle göra en högst snabb och amatörmässig bedömning, så ligger Björnspöket på nivå fem eller sex, medan Vitello ligger på nio eller tio. Innehållsmässigt är Vitello en förtjusande historia med underfundighet och humor. Björnspöket är en kul historia om ett gäng på lägerskola och en uppstoppad björn. Den innhåller dock en del logiska konstigheter som åtminstone jag stör mig på.

Bergh har också börjat ge ut en serie om flickan Elektra som förvandlats till Sjöjungfru. Två böcker har jag fått hittlills, En förtrollad värld och Vänner för livet. Det är enkla men trevliga berättelser om en otåligt flicka, om vänskap och äventyr i fantasieggande havsmiljö. Dessa är liksom de två föregånde översatta från andra språk. Men till skillnad från dem ingår de inte i "Börja Läsa"-serien, trots att de är mer lättlästa än exempelvis Vitello. Varför det, kan man fråga sig?

Bonnier Carlsen har sin serie "Lätt att läsa" och "Extra lätt att läsa", där texten är i versaler. Helena Bross fortsätter sin serie om "Solgatan 1" med superfina bilder av Kadri Ilves. Vi har precis fått in Vad ska fröken säga i vilken Axel får matteläxa för första gången. Kul och spännande tycker han, men det går ändå inte riktigt som ha hande tänkt sig. Kompisen Omar försöker hjälpa till, men det blir ändå fel. Till sist träder fröken in som en räddande ängel och det blir ett lyckligt slut.
Natur och Kultur kör med sin serie "Läsegrodan". Det finns grön, gul och röd. jag tror att grön är den enklaste nivån och där har vi fått in två roliga nya böcker, Anna Ribbings Alla spökens dag och Lidbecks Flickan och presedenten. Den förstnämnda är en fin berättelse om Nisse som träffar på en skara småspöken. De syns bara på Halloween, alla spökens dag, och är bara synliga för barn. De olika spökena har olika funktioner, Knarran knarrar så klart, Gnisslan gnisslar och Stöket stökar till till exempel. Alla är de mer gulliga och trevliga än skrämmande. De följer allihopa med Nisse ut för att gå bus elller godis.
Flickan och Presidenten är en absurdistisk och humoristisk berättelse som verkar som sprungen snarare ur min egen barndoms politiskt medvetna 70-tal, än ur nutiden. Man kastas rakt in i berättelsen, när den otrevlige Presidenten ser ett ufo och genast vill vara den som får träffa rymdmänniskorna först. Men rymdvarelserna är inte intresserade av att träffa honom, de har istället valt en liten flicka som de spelar skitgubbe med, medan presidenten trots all sin vapenmakt står handfallen bredvid. Flickan blir sedan "otvingbar", ingen kan tvinga henne till något, och rymdisarna lämnar också andra trevliga spår efter sig på jorden, ska det visa sig... Det är en ovanlig och rolig historia, men greppet att kasta in läsaren i berättelsen är knappast helt lättläst. Å andra sidan blir läsaren belönad med en bra historia när hon eller han väl forserat inledningen.
Oj, det blev långt idag. Men egentligen har vi ännu fler böcker jag skulle vilja skriva om! Kom själva hit och se. Eller sök i vår katalog!

torsdag, oktober 01, 2009

Proppfull och hoppfull!

Är nu åter på jobbet efter äventyret Bokmässan. Huvudet är alldeles stökigt av alla intryck och helt sprängfyllt av nya idéer. Detta är lite av vad som händer den här veckan:

Jag har fortsatt med ettornas bokmärkessprojekt. Den sista gruppen gjorde bokmärken igår och en del har fått sina klara redan. Jag har också högläst Rose Lagercranz fina berättelse "Dag 47" ur antologin Konsten att börja skolan. Det gör jag gärna i ettan, det är en rolig berättelse som få har hört.

Med tvåorna håller jag på att gå igenom "Bokstavsordningsleken" i alla klasser. Nu har jag kommit på att det är mycket roligare att fråga eleverna "När du blir författare, vilken bokstav ska dina böcker stå på då?" istället för som jag gjorde innan, "Om du vore...".

Med treorna är jag mitt uppe i att visa mitt bildspel om läsande förebilder. Vi pratar om var och hur man läser, stället för om vad, som omväxling.