Inte alltid lika rosenrött...

Den här veckan har jag fortsatt att dela ut Barnbokskatalogen och att prata om varför man läser med klasserna som kommer hit. I går och idag har jag haft grupper som avvikit från den välvilliga inställningen till läsning som annars verkar vara gängse här på skolan.

I går var det en grupp med ett tjejgäng som dissade allt vad läsning heter. "Det är supersupersuper tråkigt" "Jag kan inte säga varför jag läser, för jag läser aldrig", lät det. Jag menade på att visst måste du väl läsa ändå, ni har ju läsläxa? Jo, men den är alltid så himla tråkig, menade de. Jaha, undrade jag, vad är det för böcker ni har läst som är så tråkiga, det är jag jätteintresserad av att veta, för det är ju jag som skaffar de där böckerna (detta var en klass som jobbar med läsegrupper). När de började rabbla titlar insåg jag att det var böcker från vår Skolbibliotekscentral, det var inte titlar som vi hade i läsgrupp. Men det hade det lika gärna kunnat vara, för det var en lång räcka väldigt olika sorters böcker som alla dissades utan urskiljning vid fotknölarna. Jag funderar mycket på vad man kan göra för att vända en sådan negativ inställning till läsning i en klass, eller en grupp, eller hos en enskild elev. Å ena sidan tror jag att alla barn går igenom faser när de är mindre intresserade av läsning, men om de har läsande förebilder i hemmet och får rätt stöd från skolan behöver det inte betyda så mycket, för i slutändan kommer de att bli läsande individer ändå. Å andra sidan är det så synd när en stark tongivande elev dissar en (eller alla - som i det här fallet) bok totalt; det är inte så lätt för andra elever att tycka om boken då. I den här gruppen var det ett par (killar) som protesterade och menade att de ändå gillade några av de böcker som räknades upp. Kanske att man i ett sådant läge ska strunta i att ha läsegrupper ett tag och låta varje elev ta ansvar för sina egna val, de får i uppdrag att hitta en bok de kan gilla och läsa den istället.

I dag hade jag en grupp där istället killarna var starkt negativa till läsning. Tjejerna blev till och med irriterade och sa att det var tröttsamt att killarna måste dissa böcker och läsning hela tiden. Eftersom vi har många läsande pojkar här, var det lätt att ge exempel på, och slå hål på "myten" att läsning skulle vara en tjejgrej. Men de fick ändå berätta om hur illa de tyckte om läsning och hur tråkigt det var att läsa. Det förbryllande med det hela var, att när eleverna efter samlingen fick välja och låna böcker, helt frivilligt, var det flera av de killar som pratat om hur mycket de ogillade läsning som plockade med sig både två och tre och fyra böcker härifrån.

Så även på en skola med ett fint och och prisat skolbibliotek har vi emellanåt ungar som avskyr att läsa. Och även vi behöver hjälp av de läsande förebilderna där hemma. Så till alla backapappor, backamammor och andra vuxna kring våra backabarn: LÄS, LÄS, LÄS!!! 

Varför läser du?

Jag delar ut Barnbokskatalogen i alla klasser som besöker bibblan de här veckorna. Då visar jag Johanna Lindbäcks, Sveriges andra läsambassadör för barn- och unga, förord som handlar om varför hon läser. Hon inleder med orden: "För att bli road, få vara med om något spännande, för att bli kär... eller för att du måste. Varför läser du böcker?" Sen frågar jag eleverna: "Varför läser ni böcker?" Och vilken massa kloka svar jag har fått! För att det är kul är det vanligaste (från bägge könen, obs). Inte en enda har sagt för att jag måste, trots att jag vet att alla dessa elever har läsläxa som de måste läsa. Jag har till och med provocerat dem lite genom att fråga: "Men läsläxan - den måste ni väl läsa?" och fått som svar Då läser jag med min mamma. Läsläxan är rolig.

Andra saker eleverna har sagt är: man får in saker i huvudet av att läsa, man får bättre fantasi av

att läsa, man får veta saker när man läser, det är nyttigt att kunna läsa om man vill ha ett bättre jobb när man blir vuxen, det är bra att läsa på kvällen, jag får bättre drömmar av att läsa, man får vara med om spännande saker, man ser saker inne i huvudet när man läser, om man väntar på något är det bra att läsa för då går tiden fortare. Och mycket mer.

På Backa väljer alla elever sin läsläxa själv, tillsammans med en lärare som vet vilken nivå eleven är på. Ibland kommer de in till bibblan med läraren och hämtar böcker, men oftast har läraren lånat in ett litet klassrumsbibliotek från skolbibblan så att de lätt kan välja böcker i klassrummet. Vissa klasser jobbar med läsegrupper, det är de fyra - sex elever som läser samma bok. Då väljer gruppen bok tillsammans, och det kan så klart inte bli den boken varje elev hade önskat varje gång. Men istället får man chansen att diskutera boken med klasskamrater under läsningen, vilket också gör läsningen meningsfull.

Sedan måste jag också försöka förklara det som Johanna Lindbäck anger som främsta orsak till att hon läser, nämligen "för /.../ att bli hittad". Det är ju ett lika knepigt uttryck som att "identifiera sig" med något i boken, men de flesta har nog fattat och hållit med. Det är skönt att känna igen sig.

Något om genus

Han eller hon eller hen?

Förra veckan hade vi besök av Jesper Fundberg från Malmö Högskola. Han talade på temat "Genuskunskap - varför och vad?". Fundbergs budskap var att det är viktigt att vara bra på genusvetenskap i praktiken, hur förståndiga vi är i teorin har ingen speciell betydelse. Så klart. Vad kan vi då göra i vår praktik för att underlätta för barnen att inte vara så styrda av rådande genusmönster? En hel massa så klart. Men en sak som man alltid kan göra, det är att diskutera och ifrågasätta. Som när jag läser Kenta och Barbisarna för f-klasserna och de kommenterar Kentas könsnormsöverskridande beteende på olika sätt. För det mesta tycker de att det är mer upprörande att tjejerna inte låter Kenta vara med och leka än vad de tycker det är konstigt att han leker med Barbie. Och de tycker att det är mer konstigt att de spelar fotboll i klänningar på slutet (man brukar inte få gå ut i utklädningskläder på förskolan) än att killarna dansar. Men jag tror att det allra viktigaste här är att vi visar fram exempel och att vi lyfter frågan för diskussion.

I dag har jag läst Erik Magntorns  Ditt stora äventyr! för fb Gröna draken. Det är också en bok som är intressant utifrån genusaspekt. Huvudpersonen i boken är genomgående "du" och är alltså könsneutral utan att Magntorn behöver krångla till det med personliga pronomen. "Hen" är ju en god idé på pappret, men än så länge tror jag att det verkar förfrämligande på barnen eftersom det är något så pass ovedertaget. Trots detta, när vi diskuterar boken efteråt, säger alla barnen "han" om huvudpersonen (och jag får själv hålla i mig för att inte göra samma misstag själv). Jag stoppar diskussionen lite och frågar eleverna varför de säger han, eftersom det inte står någonstans i texten att det är en han. "Han har kort hår" säger några. "Fast min mamma har kort hår" replikerar någon. Då har vi i alla fall diskuterat och ifrågasatt. Alltid något.