Vad har barnlitteraturen emot hamstern?

Det här är ett blogginlägg som jag har tänkt skriva länge. För en sak undrar jag verkligen och det är vad Hamstern har gjort för ont, för att ständigt råka så illa ut i barnlitteraturen? Det började redan 2010 med Den stora hamstermassakern av Katie Davis. Där bygger hela plotten på att flera hamstrar stryker med på ganska våldsamma sätt. Men 2014 kommer ändå att gå till historien som det år då flest hamstrar avlivats i barnlitteraturen. Först har vi första boken zombiedjurserien, Hungriga hamsterns återkomst av Samantha Hay. Där är zombiedjuret just en hamster, en väldigt väldigt hungrig hamster som bragts om livet på ett ganska våldsamt sätt och vars död också är höljd i dunkel, liksom Annas och Toms hamstrars död i Den stora hamstermasakern. Huvudpersonen Joe får hjälpa den här zombiehamstern att få ro i graven och slutet blir relativt lyckligt, men hamstern strök ju trots allt med. Sen har vi Råttburgare David Walliams. Där hittas hamstern Morotskaka död redan på första sidan i boken. Morotskaka var sin ägarinna Zoes enda tröst och glädje i livet och senare i historien kryper det fram att Morotskaka med största sannolikhet inte dött en naturlig död. Ett bilderboksexempel har vi också,  Andreas Palmaers och Ingela P Arrenius Hamstern är borta! berättar en historia om en mamma som försöker komma undan med att ha slarvat med sin sons hamster genom att ersätta den med en ny - lite likt plotten i Hungriga hamsterns... men här slutar historien faktiskt lyckligt för hamstern också. Sista exemplet är Ett väldigt bra litet djur av Emi Gunér. Där försvinner också en hamster och återfinns i gapet på en köttätande växt. Överlever den? Ja, läs så får ni se, vetja!

Läs och prata

Idag har jag inget nytt att säga förutom att ni alla bör läsa Katarina Kuicks krönika på Svanska Barnboksakademins blogg nu genast. Och sen läsa för och med era barn och prata en massa om det ni läst.  Tack och hej!!

Bokmässespaning 2014 del 3: Vem är det som inte läser?

Hur länge kan en bokmässa vara? Tills nästa års mässa kunde man kanske önska, men nu börjar faktiskt minnena av den blekna rejält i mitt huvud. Men innan jag helt avslutar min bokmässedebreef här på bloggen vill jag skriva något om det som ändå blev det mest givande för mig på årets Bokmässa: samtalen, de goda samtalen. Här nedan nämner jag bara två, men de var flera och jag bär med mig tankar från dem till en massa olika sammanhang.

Först var det samtalet mellan Mårten Melin och Cecilia Nilson från Rabén & Sjögren, där Melin berättade varför han ville skriva en bok om sex för den så kallade mellanåldern (bibliotekariespråk för 8-12 år), eller kanske snarare för den äldre delen av det spannet, 11-13 åringar. Melin berättade att de inte funnits något på marknaden sedan Hans Eric Hellbergs beryktade Puss och Kram och att han ville skriva något som var just riktat till målgruppen. De ska ha något eget, ifall de är nyfikna på ämnet, inte hänvisas åt att smygkolla på sexskildringar som är riktade till vuxna. Hans mål var att skriva en "kramig" bok där sexet inte är skämmigt men där det också är ok även för en kille att känna sig lite osäker och trevande. Titeln på hans bok, Lite mer än en kram, blinkar ju så klart åt Hellbergs böcker och uppföljaren kommer att heta Mycket mer än en puss. Ur det här samtalet löpte också funderingar på hur det kommer sig att det finns så få böcker av den här typen. Förutom Moni Nilsson Semlan-och-Gordonböcker och Melin egna Måns-och-Emmaböcker gapar hyllorna tomma. Är det för svårt att skriva, tänker jag? Eller är behovet så litet?

Ett annat intressant samtal var det på temat "Behövs det nya barnböcker?". Panelen var så rörande överens om att svaret på den frågan var ja, så de kunde diskutera fritt på temat modern barnlitteratur. De berörde frågor som barnlitteraturens status i samhället, vilka barnböcker som blir film och hur det påverkar vad som lånas ut, köps och läses och återväxten bland barnboksförfattare i det mångkulturella Sverige (inte så bra). Mårten Melin satt med i den här panelen också, liksom Johan Unenge som bland annat träffande sa att "att erbjuda sina barn böcker som man själv gillade som ung är som att ge dem sina gamla jeans och tro att de ska tycka att de är hippa" och den alltid lika kloka Helena Bross som menade att barns och vuxnas läsning hör ihop. Och här känner jag verkligen att Bross är något på spåren. Det går inte längre att fortsätta att tjata på barnen om att läsa, vi måste sluta att hålla seminarier med rubriker som "Läs för tusan, läs" eller "Släpp mobilen och läs, unge" utan VI måste LÄSA, VUXNA måste läsa. Jag är innerligt trött på allt tjat om att barn inte läser. Alla barn jag träffat älskar att bli lästa för, tycker det är spännande att få diskutera en bok de läst eller lyssnat på med en vuxen. Så jag skulle vilka ställa frågan: Vem är det egentligen som inte läser? Vi har jobbat stenhårt för att få pappor att komma till vår läsecirkel och vi har nått en dryg handfull föräldrar. I Säters kommun, som också fanns representerade på Mässan, har de gjort en liknande fast ännu större satsning under rubriken "Pappotek", de har nått cirka 15 pappor (och då lockade de med en "sportprofil" på introduktionsträffen), det är bättre än hos oss så klart men ändå rätt magert. Innan vuxna börjar prioritera läsfrågan på den privata planet kommer inte så mycket att hända, för det är en sanning lika gammal som mänskligheten att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör.

Helt UNDERBAR diskussion idag med fc!

Siv sover vilse av Pija Lindenbaum, Raben&Sjögren

Jag måste strunta i återlämningsvagnen så att jag hinner skriva om det nu genast. Jag läste Lindenbaums  Siv sover vilse för fc idag innan lunch. Jag har mina vanliga frågor som jag brukar ställa om boken: Var det något ni tyckte var bra? Var det något ni tyckte var dåligt? Var det något som var konstigt/svart att förstå? Var de något ni kände igen? Men jag hann aldrig komma in på de frågorna för vi fastnade i att jämföra bilderna av Cerisias hall på dagen och på natten. Vilka var skillnaderna? Vi bläddrade fram och tillbaka och eleverna kom på en massa saker. Antalet dörrar var olika, vissa detaljer saknades, "stolarna dansar" sa en elev, "allting dansar och svänger" på nattbilden. Sedan jämförde vi vilden när Siv och Cerisia har gått och lagt sig under vasken med de små bråkstakarna med bilden på morgonen när pappan hämtar. Var har bråkstakarna tagit vägen? En massa olika förslag kom fram: de har redan sprungit sin väg fort när de öppnade dörrarna så de syns inte på bilden (man ser ju på spåren av hår att de varit där), de kanske gömt sig i ett annat skåp, de kanske är bakom Siv och Cerisia så de är med men inte syns på bilden, de kanske har sprungit hem till sin mamma och pappa i skogen, de kanske aldrig fanns -de kanske bara var något Siv drömde, de kanske bara syns för barn därför är de inte med när de vuxna är med.

Ju med vi pratade, ju fler frågor uppstod. Vi hade kunnat fortsätta diskussionen hur länge som helst. Fantastiska elever!

Bokmässespaning 2014 del två

Jag fortsätter mina vandringar i mina egna tankar kring Bokmässan ett tag till. Som jag nämnde i inlägget nedan var inte skolbiblioteken lika närvarande på Bokmässan som man som skolbibliotekarie kanske hade önskat. Två rejäla skolbiblioteksseminarier hann jag dock gå på, väldigt olika till sin natur. Det första var Nationella Skolbiblioteksgruppens (NSG) seminarium "Skolbibliotek NU!" som ville föra fram elevernas perspektiv på skolbiblioteksfrågan tillsammans med representanter från professionen och skolledarna. Ett mycket lovvärt och bra initiativ.

Madeleine Hjort från NSG höll i hop det hela. Och hennes förtjusning var inte att ta miste på när Olivia Gyllenhammar från Elevorganisationen, i ett mycket vältaligt inlägg pläderade för att ett obemannat bokrum aldrig kan kallas för ett skolbibliotek och att ett väl utrustat skolbibliotek är en del av en god arbetsmiljö för eleverna.

Mattias Hallberg representerade gymnasieskolorna. För honom handlade skolbibliotek enbart om läsning och om hans kärlek till böcker och litteratur stod inget tvivel. Skolan ska vara en bildningsresa där vi vidgar våra vyer menade han och att det trots det nya lagkrav är en fjärdedel av alla gymnasier som står helt utan skolbibliotek är oacceptabelt. Att skolbiblioteken även ska ägna sig åt informationssökning och källkritik tyckte han var lite onödigt för "... att vara bevandrad i digitala världar öppnar inga nya dörrar för eleverna", de kan redan hitta fakta på flashback och redit menade han.

Louise Bjur, rutinerad och initierad skolbibliotekarie, förde fram en lite med mångsidig (och enligt mig korrekt) syn på skolbibliteksfrågan. Skolbibliotek är lika med skolutveckling fastslog hon. Det första man gör när man vill sätta igång att uppfylla lagkravet är att anställa en bibliotekarie (en tankegång jag också varit inne på i ett tidigare inlägg, läs här). Att ha flera yrkeskompetenser på en skola gagnar eleverna sa hon också som argument till att ha just en bibliotekarie i skolbiblioteket. Och att informationssökningsbiten är väl så viktig menade hon kan argumenteras för eftersom det finns en koppling mellan att se samband i informationssökning och hur mycket eleverna faktiskt lär sig.

Matz Nilsson från skolledarna ville rikta sig mot politikerna, att de ska ta ansvar för att förbättra läget. Skolan ska ge möjlighet att vara den man är och utvecklas och grunden är att kunna läsa. Nilsson tyckte att bibliotekslagen är bra och ska genomföras. Skolbiblioteken är en del av det livslånga lärandet. Bemanning är självklart så långt det är möjligt, finns inte resurser måste man påkalla det uppåt, mot politikerna.

Hela seminariet bekräftade min bild av att elevers syn på skolbibliotek är oerhört välvillig, men ganska snäv och konservativ. Bibliotek förknippas med böcker. Annat skolbiblioteksrelaterat (hela MIK-grejen) kopplar de inte till skolbibliotek. Om de fått undervisning i det så kopplar de snarare samman det med det ämne de fått undervisningen i. Vilket kanske är ett gott betyg för samarbetet mellan lärare och skolbibliotek på den skolan. Om de inte fått undervisning i det så tror de att de kan hitta fakta på flashback. Och det är ju lite skrämmande. Och då kommer man osökt vidare in på nästa skolbiblioteksseminarium jag var på, nämligen det med Ross Todd.

Professor Todd talade på ämnet "Information, transformation, formation". Jag har lyssnat på Todd ett par gånger förut och det var inte så mycket som var nytt (en del av hans ståndpunkter och definitioner tog jag upp i det här inlägget från 2010). Men hans huvudpoäng är att våra elever har all världens information i fickan. Hur tar man fram den och omskapar till att bli kunskap i deras huvuden (så att de inte tror att det är fakta på flashback till exempel). För kan eleverna inte skapa kunskap av all den tillgängliga informationen är den ingenting. I denna process är skolbiblioteken centrala, de är en plats för transformation av information till kunskap.

Oavsett om man hört Todd en eller två gånger är han en osannolik vitamininjektion för alla som jobbar med skolbibliotek eller skolutveckling. Men när man varit några år i branschen och varit på Bokmässan ungefär lika många gånger, då är det mycket som är upprepningar, mycket man redan hört. Och därför är det som stannar hos en, det som ger en allra mest, de goda samtalen mellan kloka människor, ofta barnboksförfattare- och illustratörer. Jag ska försöka skriva ett inlägg till om det senare.

Ross Todd. Foto cc Klara Önnerfält

Bokmässespaning 2014

Så här snygga var jag om skolbibbliskollegorna från Lund på Mässan.
Foto: Lotta Davidson-Bask

Så här en och en halv vecka efter Bokmässan är debreefen i full gång. Anteckningar redigeras och man försöker komma ihåg och sammanfatta. Många jag har pratat med är ense om att årets stora trend är läsförståelse och läsfrämjande. Exempelvis vara det för första gången under mina år som bokmässebesökare lång vindlande kö in på seminarium som handlade o barn och läsning. Tidigare har det varit några handfullar entusiaster och eldsjälar, barn-eller skolbibliotekarier som jag själv, som sökt upp de här seminarierna. Nu var det betydligt fler. Idrottsrörelsen och Kulturrådet lanserade sin nya satsning Paus med nyutnämnde läscoachen Johan Unenge i spetsen. Projektet Läsmuskler i Ulricehamn berättade om sin lyckade satsning och Pappoteket från Säters kommun var där och berättade. Det bjöds på seminarier med titlar som Läs för tusan läs, Läsning som vapen och Att skapa läsande barn. Kort sagt, läsning i alla olika former var på agendan.

Vad var receptet då - hur ska man få barnen att läsa? Jag skulle säga att recepten vara nästan lika många som kockarna. Läscoach Unenge förespråkar lustläsning och läsande förebilder och vill efterlikna engagemanget hos tränare och föräldrar inom idrottsrörelsen. Rasmus Fleisher menade att fragmenteringen och segmentariseringen på internet och sociala medier och tidsbrist är läsningens största fiende. Folk vill läsa mer men har inte tid, menade han. Johan Svedjedal menade att läsningen är något som måste erövras gång på gång och som kan vara inte ett vapen men väl en social hävstång. Helena Bross hävdade att vuxnas och barns läsning hör ihop och trion Katarina Kuick, Pernilla Gesén och Åsa Lind framhöll högläsningen som ett viktigt verktyg som binder samman gruppen, hjälper svaga läsare in i läsupplevelsen och ger barnen ord. Barbro Westerlund berättade att både "att", "vad" och "hur" är viktigt i läsningen och att läsförståelse måste förstås som något ämnesspecifikt.

Skolbiblioteket var inte helt synligt på alla dessa läsfrämjandeseminarium. Om det nämndes alls var det för att det fanns en (skol)bibliotekarie i panelen (eller Johan Unenge som är en varm skolbiblioteksförespråkare, han missar inte en chans att lyfta fram betydelsen av bra skolbibliotek). Två stora skolbiblioteksseminarier var jag också på, ett som visade elevers syn på skolbiblioteksfrågan och ett som kom från forskningssidan. Mer om dem i kommande inlägg.