Och Mårten Melin, då? Jo, han var ju här på författarbesök förförra veckan och hade då med sig rykande färska Som trolleri. Naturligtvis åkte den genast med hem i väskan. Det är en riktigt spännande historia. Det handlar om Mona, som är med pappa på landet efter en knölig skilsmässa. Hon har det tråkigt. Pappa jobbar mycket och mamma hör inte av sig. Den enda jämnåriga i närheten är en töntig moppekille, vars pappa äger en grisfarm. Men så! En dag när Mona ska ner till bryggan för att bada sitter det en ny kille där. Han är söt! Eller? Han säger att han heter Mikael. Mona dras till honom på ett helt magnetiskt sätt, hon blir nästan som förhäxad av hans gröna ögon, och hon kan inte tänka på något annat. Inte ens när bästisen kommer på besök från stan blir det som hon tänkt sig, för Mikael står ivägen för allt annat. Sakta med säkert förstår Mona att Mikael inte är som andra, men vad är det egentligen med honom? Och gör det någon skillnad för hur mycket Mona gillar honom?
Nästa person som kastade sig över boken var en tioåring. Hon låg och läste alldeles för länge den kvällen och sedan sa hon surt: "Du kan hälsa den där Mårten att det var ett riktigt dåligt slut". Exakt vad hon tyckte var så dåligt med slutet kan jag inte avslöja här, då säger jag för mycket. Men jag kan säga att det snarare var en formulering än själva sättet boken slutade på. Och sträckläste, det gjorde vi ju båda två!
