Bara vara Jennie

Solveig Olsson-Hultgren har skrivit boken om flickan Jennie. Jennie är nio år och ska börja trean. Det finns orosmoment: ny fröken, ny klass. Men mest av allt oroar sig Jennie för att mamma inte ska lägga upp hennes nya byxor, inte väcka henne i tid och inte följa henne till skolan första skoldagen som alla andra mammor. Jennies mamma har allvarliga alkoholproblem. Lillebror Jonatan har hittat på att hon är en förklädd prinsessa, som ibland klär ut sig till någon annan. Då ser ögonen konstiga ut och hon luktar lilla ur munnen. Jag kan lika bra erkänna att jag grät floder. Över Jennies ensamhet och utsatthet och vuxenvärldens svek i valet att inte se och inte hjälpa. Boken har ett rakt direkt tilltal och är berättad helt ur Jennies persperktiv. Ibland glimtar ett vuxenperspektiv in, i meningar som "Jennie nio år fick nog" och där har boken sina svagaste punkter. Annars är det som sagt sorgligt och skrämmande verkligt om ett barn i dagens Sverige.