Att allt fler biofilmer baseras på romaner har varit tydligt ett tag nu. Detta gäller kanske i ännu mer för barn- och ungdomsfilm än för film för vuxna. Det senaste exemplet på svenska biografer är ju Spiderwick, som bygger på Holly Black och Tony Di Terlizzys fem böcker om syskonen Jared, Simon och Grace som flyttar in i kråkslottet Spiderwicks herrgård och därmed kommer i kontakt med en värld av oknytt.
Trenden pekar åt samma håll vad det gället scenkonsten. Jag var i Stockholm i helgen och såg Vems lilla mössa flyger (Barbro Lindgrens bok från 1987) i en underbar dramatisering på Orionteatern. Vi tog också en tur till Uppsala och såg Linus Tunströms lika lyckade scenadaption av pappa Göran Tunströms roman Tjuven. Sist såg vi en scenversion av Jaqeline Wilsons Den tatuerade mamman på Dramatens Lejonkulan - den var dock i mitt tycke inte alls lika lyckad. De hade helt slarvat bort den fina relationen mellan systrarna Star och Dolphin, Dolphin verkade mycket knepigare än vad hon framstår som i boken och på det hela taget hade föreställningen tjänat på att vara lite mindre tillkonstrad, lite mindre slask och plask och lite mer story (se bilder från föreställninen av Den tatuerade mamman här!).
I alla fall, tre av fyra föreställniner som vi såg under helgen var dramatiserade böcker. Och om man tittar på det lokala planet, på våra egna barn- och ungdomsscener här i Lund, så planerar Månteatern en uppsättning av Kaaberböls Skämmerskans dotter till hösten och Sagohuset spelar just nu Reskamraten (HC Andersen), Ja-trollet och nej-trollet (Inger Edelfeldt), Den vilda Bebin (Barbro Lindgren igen) och Tusen och en natt. Att det är en trend är tydligt, men vad beror det på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar