Äntligen stod jag öga mot öga med Läsambassadören!!!

Äsch, det där vara bara en rubrik jag inte kunde motstå. Jag och Johan Unenge har träffats tidigare, han var prisutdelare när jag och kollegan Lotta blev Årets Skolbibliotekarie(r) 2009. Men hur som helst, efter det lilla rabalder som uppstod efter Unenges uttalanden om skolbibliotekarierollen i Kristianstadsbladet och mitt därpå följande blogginlägg, gjorde Skolbibliotek Syd slag i saken och bjöd ner Läsambassadören till Lund för en paneldiskussion i samarbete med ABM. I panelen satt förutom undertecknad och Unenge Olof Sundin, proffessor i biblioteks och informationsvetenskap och Martin Persson, student på ABM. Rubriken för samtalet var Har du en bra bok – om förväntningar på skolbibliotekspersonalen.

Jag och Johan Unenge hade redan tidigare under dagen värmt upp genom att äta järpar tillsammans på Backaskolan. Han fick se vårt fina lilla bibliotek och vi gömde oss för autografjägare och pratade lite skolbibliotek tillsammans med Astrid Deppert, Skolbibliotek Syds koordinator den här dagen, till vardags skolbibliotekarie på Svaneskolan här i Lund.

foto: Astrid Deppert

Hur blev då samtalet. Jo, tack, bra faktiskt. Jag är ingen van panelsamtalsdeltagare, men Johanna Rivano Eckerdal, avdelningsansvarig på ABM, styrde med säker hand upp samtalet och gjorde att alla kunde känna sig trygga och komma till tals. Det som slog mig mest var hur oerhört långt från den akademiska världen jag har hamnat nu, med åtta års arbetslivserfarenhet i bibliotek och lika lång distans till min magisterexamen, kändes de universitetsanknytnas sätt att uttrycka sig nästan flummigt i sin vetenskaplighet. Vi talade till exempel om biblioteksrummet "hur man nu definierar ett rum..." och om boken "hur man nu vill definiera bok - det vidgade textbegreppet...". Sundin pratade om "medielanskapet", "multimodialitet", "transmedialitet". Inte så att jag inte hängde med, men plötsligt kände jag att där satt jag med Johan Unenge och vi var bägge lite mer representanter från "fältet" eller "verkligheten" och de andra var representanter från akademin. Vi ser samma saker i vår verklighet som de ser i sin forskning och i sin litteratur och vi behöver dem för att de bevisar genom sin vetenskaplighet att vi har rätt i det vi ser.

Jag vet inte om vi kom fram till något vettigt om förväntningarna på skolbibliotekspersonal. Jag själv pratade lite om att vi måste slipa våra argument för läsning i framtiden. Vi kan inte komma dragande med att "boken är god men dess ställning är hotad" - det har man sagt sedan 40-talet och det är tomma, känsloargument (Lyssna gärna när Magnus Persson från Malmö Högskola berättar om sin forskning på det här området här). Jag tror man måste fundera över varför läsning är viktigt för en själv och försöka förmedla det till barnen. Vara läsande förebilder. Vi vet ju väldigt lite om vad våra små barn verkligen behöver i framtiden, det där med att läsa 50 000 ord för att klara en högskoleutbildning - kommer det att stämma när de kommer så långt? Och den digitala läsningen, hur mäter man den? Mäts den? Hur ligger Sverige till i internationella jämförelser där?

foto: Astrid Deppert

Jag är fortsatt oense med Johan Unenge om att man ska akta sig för att prata med barn om nyttoaspekten på läsning. Jag tycker att man ska det. Även små bara kan gott få höra att det är bra och nyttigt för deras hjärnor att läsa, lika väl som de ska veta att de inte får äta för mycket chips eller att det är både kul och nyttigt att spela fotboll och simma.

Och slutligen så tror jag att det är väldigt viktigt att grundlägga läsglädje tidigt. Det är faktiskt inte svårt att få små barn intresserade av böcker och läsning, varken på låg eller mellanstadiet. Bara man har skolbibliotek med skolbibliotekarie och så bra lärare så klart. Sedan får man kanske acceptera att barnen läser lite mindre i högstadiet och gymnasiet (skönlitteratur i alla fall). Det är ju trots allt den allra tuffaste perioden i en människas liv rent pluggmässigt, samtidigt som så mycket annat pågår i kroppen och knoppen. Har de väl bilvit läsare på låg- och mellanstadiet, kommer de att bli läsare som vuxna också, bara de kommer ut på andra sidan av tonåren.

I övrigt så pratades det mycket om skolbiblioteket som rum. Varför ser det ut som det gör och varför är det så oföränderligt? Saknas visioner i skolbibliotekssverige? Eller är vi som skolbibliotekarier så måna om att uppfylla användarnas (eleverna och lärarna) förväntningar att vi erbjuder dem ett klassiska bokrum utan att blinka? Det pratades om författarbesöket som ett möjligt sätt att skapa läsglädje. Det pratades om att skolbiblioteket och skolbibliotekarierollen måste vara föränderlig för att möta framtidens behov, annars riskerar skolbiblioteken att bli frånsprungna.

Johan Unenge och jag är bägge förkämpar för samma sak: den läsfrämjande. Kanske kommer vi att vara oense om saker i framtiden också. Förmodligen är det bara bra, för då skapas det ju debatt. Och debatt, samtal och lite rabalder är bra för då får vi uppmärksamhet för vår sak och dessutom tvingas vi tänka efter varför vi gör som vi gör. Så förhoppningsvis stannar inte diskussionen här, utan den fortsätter: i akademin, på bloggar, twitter, Facebook och i tidningar. Mitt inlägg här är ett bevis på det, Johan Unenges blogginlägg om samtalet igår ett annat.