Långt ifrån bra

Jag läste under helgen ut Ingrid Olssons Långt ifrån cool, som kom ut nu under våren på Tidens förlag. Detta är, som man genast förstår av omslag och titel, ännu en bok om mobbing, om att inte passa in och inte få vara med. Och...Suck! Jag känner bara inte igen mig i den värld som Olsson målar upp! Huvudpersonen Linnéa Svenssons klasskamrater är fullstäntigt utstuderat sadistiskt elaka utan att varken föräldrar eller lärare ser eller ingriper, mamman favoriserar hejdlöst Linnéas överdivet odrägliga lillasyster, pappan är korkat oförstående och rastvakter och lärare verkar blåsta och inkompetenta. Och naturligtvis måste den mesiga Linnéa ha glasögon, medan den populära antagonisten Vanessa har allting i rosa (de är elva år, den där rosaperioden går väl över för de flesta tjejer i sex-sjuårsåldern?). Och inget blir bättre för Linnéa förrän hon gör en hjältemodig insats och blir uppmärksammad av media (som dessutom tillåts klampa in på skolan helt utan föräldrars vetskap). Jag menar är det vad som krävs? Att man vågar livet i en rånsituation?

Nå, trots detta grät jag så det skvalade i den sorliga upplösningen, så jag blev uppenbarligen berörd av den lilla flickans utsatthet, trots att överdrifterna sprutade. Och nu ska det bli mycket intressant att höra vad mina Bokrådselever säger. De brukar vara väldigt känsliga för när barn känns barnsligare än vad de anser är åldersadekvat. "Så är det alltid i barnböcker! Vuxna tror att vi är är som när man går i tvåan när vi går i femman!", sådant får jag ofta höra. Tyvärr hinns det nog inte med i vår (tack vare den där bokleverantörenens slarv, se tidigare inlägg), utan får ligga till hösten.