Mycket lättläst

Att skörden av lättlästa böcker är enorm för närvarande är ju ingen nyhet precis. På biblioteket på Backa får vi hela tiden in nya böcker av det slaget. Lättlästnivån varierar kraftigt inom samma fölagsserie och det gör även den litterära kvalitén. De allra flesta av dem har färgbilder, vilket är en sak som uppskattas av mindre barn. De är vana vid att det är färg på bilderna och tycker att det ser trist och fattigt ut med svartvitt.

Berghs förlag har en lättlästserie som de kallar "Börja Läsa", i vilken jag just fått Björnspöket av Hubert Ben Kemoun och Vitello hittar en pappa av Kim Fupz Aakeson. Den förstnämnda är mycket mer lättläst än den andra, trots att de ingår i samma serie. När vi nivåbestämmer böcker här på skolan, enligt vår egen system, får jag vanligtvis hjälp av specialpedagogerna, som är experter på området. Men om jag själv skulle göra en högst snabb och amatörmässig bedömning, så ligger Björnspöket på nivå fem eller sex, medan Vitello ligger på nio eller tio. Innehållsmässigt är Vitello en förtjusande historia med underfundighet och humor. Björnspöket är en kul historia om ett gäng på lägerskola och en uppstoppad björn. Den innhåller dock en del logiska konstigheter som åtminstone jag stör mig på.

Bergh har också börjat ge ut en serie om flickan Elektra som förvandlats till Sjöjungfru. Två böcker har jag fått hittlills, En förtrollad värld och Vänner för livet. Det är enkla men trevliga berättelser om en otåligt flicka, om vänskap och äventyr i fantasieggande havsmiljö. Dessa är liksom de två föregånde översatta från andra språk. Men till skillnad från dem ingår de inte i "Börja Läsa"-serien, trots att de är mer lättlästa än exempelvis Vitello. Varför det, kan man fråga sig?

Bonnier Carlsen har sin serie "Lätt att läsa" och "Extra lätt att läsa", där texten är i versaler. Helena Bross fortsätter sin serie om "Solgatan 1" med superfina bilder av Kadri Ilves. Vi har precis fått in Vad ska fröken säga i vilken Axel får matteläxa för första gången. Kul och spännande tycker han, men det går ändå inte riktigt som ha hande tänkt sig. Kompisen Omar försöker hjälpa till, men det blir ändå fel. Till sist träder fröken in som en räddande ängel och det blir ett lyckligt slut.

Natur och Kultur kör med sin serie "Läsegrodan". Det finns grön, gul och röd. jag tror att grön är den enklaste nivån och där har vi fått in två roliga nya böcker, Anna Ribbings Alla spökens dag och Lidbecks Flickan och presedenten. Den förstnämnda är en fin berättelse om Nisse som träffar på en skara småspöken. De syns bara på Halloween, alla spökens dag, och är bara synliga för barn. De olika spökena har olika funktioner, Knarran knarrar så klart, Gnisslan gnisslar och Stöket stökar till till exempel. Alla är de mer gulliga och trevliga än skrämmande. De följer allihopa med Nisse ut för att gå bus elller godis.

Flickan och Presidenten är en absurdistisk och humoristisk berättelse som verkar som sprungen snarare ur min egen barndoms politiskt medvetna 70-tal, än ur nutiden. Man kastas rakt in i berättelsen, när den otrevlige Presidenten ser ett ufo och genast vill vara den som får träffa rymdmänniskorna först. Men rymdvarelserna är inte intresserade av att träffa honom, de har istället valt en liten flicka som de spelar skitgubbe med, medan presidenten trots all sin vapenmakt står handfallen bredvid. Flickan blir sedan "otvingbar", ingen kan tvinga henne till något, och rymdisarna lämnar också andra trevliga spår efter sig på jorden, ska det visa sig... Det är en ovanlig och rolig historia, men greppet att kasta in läsaren i berättelsen är knappast helt lättläst. Å andra sidan blir läsaren belönad med en bra historia när hon eller han väl forserat inledningen.

Oj, det blev långt idag. Men egentligen har vi ännu fler böcker jag skulle vilja skriva om! Kom själva hit och se. Eller sök i vår katalog!