Om ni ska satsa på en ny högläsningsupplevelse till jullovet, då tycker jag att ni ska välja Maria Parrs Tonje och det hemliga brevet. Då får ni nämligen åka till Norge och lära känna alla som bor i Glimmerdalen
För att ta sig till Glimmerdalen åker man först båt. Sedan går man genom byn och fortsätter upp mot fjällen. När man väl tagit sig förbi den barnhatande Klaus Hagens Hälsocamping, sagoskogen och Sallys hus, genom vilkas fönster Sally spanar på allt som rör sig på vägen, då kanske du har tur och möter Tonje. Hon är det ena barnet i Glimmerdalen. Tur att hon har sin bästa vän Gunnvald, en gubbe som förstår sig på en hel del, i synnerhet fiolspelande och kälkbygge.
Den här vintern blir inte som någon annan i Glimmerdalen. Först kommer några barn helt oväntat och stör, till Tonjes stora glädje, friden på Hälsocampingen. Sedan ställer en kaffepanna till med en olycka, som leder till att gamla hemligheter kommer i dagen och gamla och nya vänner och släktingar möts.
Liksom när jag läste Parrs förra bok på svenska, Våffelhjärtat, så är det svårt att låta bli att associera till Astrid Lindgren. Jag antar att det beror på högläsningsvänligheten. En annan anledning är den trygga barndomsmiljön, med halsbrytande lekar och vuxna i olika generationer som finns till hands. Men också på att det djupa allvaret, sorgen och förtvivlan, finns med som en lika naturlig ingrediens som skrattet och glädjen. Tonje med sitt röda hår är en vild och egensinnig Pippi, fast med trygga föräldrar (även om mamman arbetar långt borta på Grönlad i perioder) och fastrarna Eir och Idun är som Madicken i dubbel upplaga, fastän halvvuxna och på 2000-talet. Som bibliotekarie funderar jag lite över klassningen. Varför Hcg? Våffelhjärtat är Hcf och där passar bägge böckerna in bättre. Tonje är liksom huvudpersonen i den boken nio, hon fyller tio i slutet av boken. Högläsning av högsta kvalitet är i alla fall bägge böckerna.
För att ta sig till Glimmerdalen åker man först båt. Sedan går man genom byn och fortsätter upp mot fjällen. När man väl tagit sig förbi den barnhatande Klaus Hagens Hälsocamping, sagoskogen och Sallys hus, genom vilkas fönster Sally spanar på allt som rör sig på vägen, då kanske du har tur och möter Tonje. Hon är det ena barnet i Glimmerdalen. Tur att hon har sin bästa vän Gunnvald, en gubbe som förstår sig på en hel del, i synnerhet fiolspelande och kälkbygge.
Den här vintern blir inte som någon annan i Glimmerdalen. Först kommer några barn helt oväntat och stör, till Tonjes stora glädje, friden på Hälsocampingen. Sedan ställer en kaffepanna till med en olycka, som leder till att gamla hemligheter kommer i dagen och gamla och nya vänner och släktingar möts.
Liksom när jag läste Parrs förra bok på svenska, Våffelhjärtat, så är det svårt att låta bli att associera till Astrid Lindgren. Jag antar att det beror på högläsningsvänligheten. En annan anledning är den trygga barndomsmiljön, med halsbrytande lekar och vuxna i olika generationer som finns till hands. Men också på att det djupa allvaret, sorgen och förtvivlan, finns med som en lika naturlig ingrediens som skrattet och glädjen. Tonje med sitt röda hår är en vild och egensinnig Pippi, fast med trygga föräldrar (även om mamman arbetar långt borta på Grönlad i perioder) och fastrarna Eir och Idun är som Madicken i dubbel upplaga, fastän halvvuxna och på 2000-talet. Som bibliotekarie funderar jag lite över klassningen. Varför Hcg? Våffelhjärtat är Hcf och där passar bägge böckerna in bättre. Tonje är liksom huvudpersonen i den boken nio, hon fyller tio i slutet av boken. Högläsning av högsta kvalitet är i alla fall bägge böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar