måndag, oktober 08, 2012

Ett till inlägg om Bok&Bibliotek

Jag såg ett inslag på TV i veckan om att hjärnan växer när man lär sig ett språk snabbt - läs mer här. Det leder mig osökt tillbaka till flera av seminarierna på mässan som handlade om läsning och även de som handlade om kreativitet i skolan. Martin Ingvar har visat i sin forskning att man inte utvecklar sin hjärna fullt ut om man inte blir en läsare  När man lär sig läsa - knäcker koden - händer inte så mycket, det är när man övar färdigheten läsning och blir en god läsare som det märks skillnad.

Det där med språk och läsning verkar ha stor betydelse för utvecklingen av vår hjärnkapacitet  Det är egentligen otroligt att förärar vågar chansa. De (vi - jag är också förälder) ger barnen nyttig mat och ser till att de rör på sig, men missar man lästräningen har man missat att utveckla det viktigaste barnet har: hjärnan.

Ett par seminarier på mässan handlade om kreativitet på olika sätt. Ett var med Johan Althoff. Där menade han, att när man tänker på att göra en sak, händer samma sak i hjärnan som när man faktiskt gör det. Tänk att du smeker en mjuk hästmule. Och för din hjärna är det samma sak som att du nu faktiskt gjort det. Ett annat seminarium om kreativitet i skolan var med bland andra Martin Widmak och Louise Hoffsten. Widmark hade nyligen varit i Kina och noterat att det verkade som att man där ville släppa in kreativiteten i skolan. ”En demokratibubblare” sa Widmark. När folkskolan kom frigjorde man ett hela svenska folkets kreativitet i det att alla fick lära sig läsa och skriva. Alla fick vara med. I kölvattnet kom fyrar, blixtlås och en massa andra uppfinningar.

Jag tänker att kreativiteten alltid sätter saker och sting på spel: Allt från ett ”stökigt” klassrum, barn som säger emot och tänker själva växer upp till regimkritiker. Men att den trots det alltid är en god kraft, en samhällsutvecklare och en möjlighet att skapa hela lyckliga individer som ser meningen med sina liv.

Nu åter till vår fantastiska hjärna: När jag läser en bok ser och känner jag saker som någon annan hittat på. Eftersom det är min hjärna som läser boken, vävs bokens innehåll in i en matta av mina personliga erfarenheter. Det är därför som läsningen är den allra mest personliga av alla berättelseformer, eftersom man väver in sina egna minnen och erfarenheter i berättelsen. Varje bok du läser är både någon annans och din egen berättelse. Och om det som Althoff sa, att samma saker händer i hjärnan som när jag gör något på riktigt - är det ju helt fantastiskt. Då är ju allt som man hör om läsningen  som "en inre resa" väldigt konkret sant. Snacka om hjärngympa!!!

Inga kommentarer: