 |
| Att låna läsintresse av varandra, säger Anne-Marie Körling om skolbiblioteksscener som denna. Foto: Monika Staub Halling |
I slutet av förra veckan var jag på konferensen Litteralund, som vartannat år drar
hundratals barn- och skolbibliotekarier och andra som arbetar med barn och
läsning till Lund. Programmet innehöll några riktiga höjdpunkter, som till exempel samtal med Kitty Crowther (ALMA-pristagare 2010) och Meg Rosoff, som vann ALMA-priset förra året. Andra spännande programpunkter handlade om att skriva mot normen, om faktaböcker för barn, berättelser om flykt och om bilderböcker som passar långt ifrån bara de yngsta läsarna. Hela
helgen har mitt huvud snurrat av saker jag hört och tankar som väckts.
En röd tråd som löpte genom bägge dagarna var barns och
ungas möte med läsning och litteratur, och vilka föreställningar vi vuxna har
om hur detta möte bör ske.
Läsambassadör Anne-Marie Körling, som själv alltid går omkring med böcker väl synliga för att väcka nyfikenhet och bjuda in till samtal om läsning, pratade om det hon kallar för bokskolning. Dvs. hur barn - i bästa fall - tidigt skolas in i detta med litteratur. Bokskolningen börjar med famnen hos den som läser högt för barnet, och fortsätter med att barnet får uppleva platser där det finns böcker och iaktta vad folk gör där: bokhandeln, skolbiblioteket, stora folkbiblioteket med allt spännande från kopiatorer till lånefilmer. Kanske möter barnet även sjukhusbiblioteket, och hemma förhoppningsvis boktravar, dagstidningar och en iPad med senaste nätupplagan av tidningen.
 |
Yngre barn skolas in i böckernas värld genom att härma och smittas av andra läsare, menar läsambassadören.
Foto: Monika Staub Halling |
Inget barn
vill INTE kunna läsa, menar Körling, och klyftan mellan de elever som känner sig
trygga med läsningen och de som upplever att de inte kan, är stor och
förödande. Hon menar vidare att vi vuxna i mötet med ”stökiga” mellanstadieelever
bör ställa frågan ”Hur går det med din läsning?” - för oftare än vi tror kämpar barn med att läsa och förstå det som deras klasskompisar hänger med i.
Körlings
utgångspunkt är att barn vill läsa om de kan, och att vi vuxna måste möta barnet med lyhördhet och äkta intresse, också i dess val av litteratur. Saker vi inte ska säga till
barn:
 |
| Anne-Marie Körling om saker vi vuxna säger till barn, i tron att vi hjälper dem. |
Även andra talare under konferensen är inne på hur vuxna som vill styra barns bokurval riskerar att förstöra något.
"Lita på barnen, sluta oroa er för vad som är bra för dem”, säger exempelvis 2010 års ALMA-pristagare Kitty Crowther. ”Läs högt för eleverna utan att varje gång göra läsförståelseövningar med dem, och låt dem ha sina egna privata läsupplevelser. Blanda inte ihop läsinlärning med nöjesläsning.”
 |
| Litteralund 2017. Kitty Crowther och Meg Rosoff samtalar med ALMA-prisjuryns Maria Lassén-Seger. Foto: MSH |
Och så fortsätter Crowther att hon brukar tänka att hon har en stor garderob fylld av vackra saker, minnen, även sorgliga lådor som hon har svårt för att öppna, alla konstupplevelser hon har med sig, skelett hon såg på Naturhistoriska museet som barn ... man bör lita på att barn tar in konst och litteratur som kanske verkar för svår för deras ålder, säger hon.
Som skolbibliotekarie på lågstadiet känner jag mig träffad. Är jag en sådan som hämmar barns läslust?
På den tiden jag jobbade på folkbibliotek la jag mig i princip aldrig i unga låntagares val av böcker, men på senare år som skolbibliotekarie har jag absolut gjort mig skyldig till att säga saker som ”den här boken vill jag att du väntar med tills du är lite äldre”. T.ex. när ett barn i förskoleklassen vill låna Pax.
Till mitt försvar måste jag säga att jag oftare säger saker som ”den här boken är nog ganska svår att läsa, den kan du väl ta hem och läsa tillsammans med en vuxen”. Och det är kanske snäppet bättre att säga?
För faktum är ju att jag som skolbibliotekarie lär känna mina låntagare ganska väl och har en hyfsat god uppfattning om deras avkodningsförmåga. Det är ju såklart en fin tanke att låta barn välja precis hur svåra böcker som helst som de är nyfikna på - men om det sedan innebär att de har Harry Potter del 5 liggande i ett hörn i tre månader utan att vare sig orka ta itu med den eller återlämna den till skolbiblioteket, så är det nog inte riktigt det Kitty Crowther menar heller.
Och jag känner inte igen mig i den bild av skolan som tyvärr yppas lite då och då under konferensen, nämligen den att skolan med sitt nyttofokus på läsningen tar död på läslusten. Inte heller stämmer det att skolan saknar strukturer för hur läsförmågan följs upp, och planer för att stötta barn som inte hänger med i läsutvecklingen.
Då ger Catarina Schmidt från Göteborgs universitet en mer differentierad bild av hur vi vuxna ser på barns läsning, trots att även hon oroar sig för att vårt fokus på läsningens tekniska aspekter riskerar att tränga ut barns upplevelse av konstformen litteratur. Hon talar om hur upplevelsen av att bli känslomässigt berörd av en berättelse, kanske genom ett reflekterande lässamtal i skolan, kan stärka och stötta den tekniska sidan av läsförmågan, eftersom motivationen att vilja kunna avkoda växer.
Jag blir glad över läsambassadörens uttryck att låna läsintresse av varandra. För visst är det så att läsning kan vara både en privat upplevelse i mötet med en berättelse och en social aktivitet, där vi härmar och smittar varandra och därmed fördjupar en läsupplevelse.
 |
| Foto: Monika Staub Halling |
 |
| Anne-Marie Körling pratar om att vi kan låna läsintresse av varandra. |
Många talare under konferensen ger sin bild av hur barns möte med litteraturen kan, borde eller inte borde se ut.
I min vardag som skolbibliotekarie tänker jag ta fasta på att våra elever behöver få uppleva en kombination av de olika sätten att möta berättelser.
- Till sin lästräning behöver den enskilda eleven matchas ihop med texter av rätt svårighetsgrad.
För att bli berörd och förundras av berättelser behöver barnet få möta många olika författarröster och illustratörer (det mångstämmiga klassrummet, pratar läsambassadören om). Ibland ska barnen också bara få lyssna till en berättelse, även om de kanske inte förstår vartenda ord. I andra sammanhang ska vi ta oss tid att dröja länge vid en berättelse, tillsammans utforska både bilder och texter och få med oss alla barnen i dessa reflekterande samtal.
Som en del av barnens bokskolning ska vi ta med dem in i sammanhang där det finns litteratur i olika skepnader, genom att vara generösa med tillgången till läsande miljöer både inom skolans väggar och utanför.
För att ge plats åt läsningen som en frivillig social aktivitet ska vi låta barnen samlas kring böcker de valt helt själva, tillåta att fem elever sitter runt en kittlande faktabok på skolbibliotekets golv och smittar varandra med sin nyfikenhet
Nu tillhör jag ju de lyckligt lottade som jobbar i skolan (på tillräckligt många timmar i veckan) och ingår i ett stort team av lärare, fritidspedagoger och specialpedagoger, som tillsammans kan komma långt med de olika bitarna. Dessutom har vi många fler möjligheter att skapa möten med litteratur och berättelser som konstupplevelser genom folkbiblioteket, kulturskolan, Skapande skola-pengar m.m.
Vi ska inte underskatta barnen, och vi ska respektera deras integritet när det gäller att upptäckta litteraturen, men vi ska inte heller lämna någon unge utanför den gemenskap som uppstår genom läsningen.
 |
| Backaskolans bibliotek. Foto: MSH |
Tack för en berikande konferens!
/Monika Staub Halling
