Söka, förstå och skriva fakta - språkutvecklande arbetssätt och MIK i förskoleklass

På Backaskolan arbetar vi redan från F-klass med medie- och informationskunnighet (MIK). Efter att ha läst och diskuterat många skönlitterära bilderböcker med förskoleklasserna under höstterminen inledde vi i januari ett arbete med begreppet källa. Vad menas med informationskällor, och var kommer fakta ifrån?

Vi har pratat om vad som kan fungera som en informationskälla, t.ex. tidningar, böcker, webbsidor, uppslagsverk, men även människor som kan mycket om ett ämne, experter.

Vi har gemensamt testat att söka i olika källor, och vi har pratat om hur Google och andra söktjänster fungerar. Bland annat har vi googlat efter bilder och sett att sökfunktionen inte alltid tar fram bilder som visar en bild på det ord jag skrivit i sökrutan. Vi har också pratat om upphovsrätt och provat att googla med den inställning som gör att jag bara får fram bilder som är tillåtna att använda och sprida. För att vara helt säkra på att få använda bilder har grupperna även fotat själva och gjort egna bilder.

En 6-fältare hjälper oss att sortera in den insamlade faktan under olika rubriker: utseende, föda fortplantning mm.

De olika basgrupperna i F-klass har valt var sitt ämne att leta fakta kring: orang-utanger, spår i naturen och djuren på fritidsgården St. Hans, som ligger granne med oss, har varit teman vi har samlat fakta om.

Jag som skolbibliotekarie har hållit ca 6-7 lektioner där vi tittat på olika sätt att söka fakta, men det stora arbetet har sedan pedagogerna gjort tillsammans med eleverna.  
Med hjälp av stödstrukturer såsom VÖL-scheman och sexfältare har de skaffat sig överblick över sin faktainhämtning, de har samlat på sig expertord som hör till ämnet, och så småningom har de gemensamt författat en faktatext med alla dess kännetecken och nödvändiga delar. Den grupp som arbetat med orang-utanger har även publicerat sin faktatext på Wikimini. Arbetet har gått hand i hand med skolans kollegiala lärande om genrepedagogik och Cirkelmodellen.

Vägg i 12ab med orangutang-fakta och olika stödstrukturer som underlättar faktatextskrivandet.

Användbara expertord som gruppen lärt sig i arbetet med faktatextskrivandet.

Även i 12cd hade eleverna önskat att arbeta med naturen, närmare bestämt med spår. Spår efter djur, men även människans avtryck i form av nedskräpning (till exempel plast i haven) har vi lärt oss om, samt vårens spår i naturen som blev allt fler under terminens gång.

VÖL-schemat ger struktur åt arbetet med informationssökning

Bra med egna bilder - då vet vi hur vi ska förhålla oss till upphovsrätten :-)

Och självklart är vi stolta över att det numera finns en välskriven och informativ text om orangutanger på Wikimini, författad och publicerad av 12ab Svarta gruppen!

/Monika Staub Halling, skolbibliotekarie

Högläsning och textsamtal på fritids - Språkutveckling pågår (del 2)

Fritidspedagog Pia Di Cecca och barn i åk 2 inbegripna i ett angeläget samtal kring boken "Isak är en hjälte".
Foto: Monika Staub Halling

I augusti 2017 påbörjade vi på Backaskolan en stor gemensam fortbildning om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.
Jag har skrivit lite om arbetet i ett tidigare blogginlägg

Ungefär en gång i månaden under hösten har vi fått träffa språkutvecklare Maud Nilzén, som försett oss med frågeställningar, lektionsidéer, planeringsstöd, forskningsrön, diskussionsfrågor och uppgifter att planera, genomföra med elever och sedan reflektera över. Mellan torsdagarrna med Maud träffas vi i samtalsgrupper och ägnar oss åt kollegialt lärande. Våra reflektioner skickar vi in till Maud, som anpassar den fortsatta utbildningen utifrån det vi skickat in. På så sätt får vi en variant av Läslyftet som är skräddarsydd för att passa Backaskolans behov.

Ett urval böcker som riktar sig till oss vuxna som jobbar med språkutveckling i olika delar av verksamheten.

Det vi lärt oss visar sig på många sätt i verksamheten. Ett exempel är att många fritidspedagoger har börjat arbeta medvetet med språkutveckling.

Så här står det i läroplanen:

Skolans mål är att varje elev

• respekterar andra människors egenvärde
• tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt medverkar till att hjälpa andra människor,
• kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt,

Undervisningen på fritidshemmet ska bl.a. innehålla följande:

Samtala om olika typer av texter.
Samtala, lyssna, ställa frågor samt framföra egna tankar, åsikter och argument om olika områden, till exempel etiska frågor och vardagliga händelser

Utifrån noggrant utvalda texter planerar fritidspedagogerna fördjupande samtal som engagerar barnen och får dem att bli reflekterande läsare. 


Varje torsdag eftermiddag kommer Pia Di Cecca och Patrik Simonsen till skolbiblioteket med var sin grupp om 13-15 fritidsbarn. Pias grupp går i andra klass, Patriks i första.

Deras bokade tider överlappar till viss del, så en av fritidspedagogerna brukar sätta ta med sig sin grupp till Matteverkstaden intill biblioteket för att hålla sitt textsamtal.

Men efter avslutat läs- och diskussionspass ser pedagogerna till att ge barnen tid att vara i biblioteket, titta i böcker och låna med sig det de blir sugna på. Det blir ytterligare ett tillfälle att besöka skolbiblioteket utöver de schemalagda bibliotekslektionerna och rastöppet på förmiddagarna.

Den här torsdagen har Pia till sina tvåor valt boken "Isak är en hjälte". Hon läser högt om Isak, som är stjärnan i klassens simlag. Precis när det är hans tur att hoppa i vattnet och simma hem klassens seger i stafetten ser han att en klasskompis med diabetes inte alls mår bra. Om han hjälper henne sviker han klassen - men kan han bara lämna henne där?

Pia har planerat noga var hon gör stopp i högläsningen för att få eleverna att utbyta tankar, delge varandra egna erfarenheter och träna på språkliga strategier som att skapa inre bilder, förutspå fortsättningen eller koppla till andra etiska dilemman de antingen själva upplevt eller läst om i andra berättelser.

Eleverna får prata två och två, och ibland inför hela gruppen. De är märkbart engagerade, och när Pia sedan läser vidare sitter de knäpptysta. Pia har medvetet valt en bok som är så kort att den går att läsa ut under ett tillfälle - nästa gång kommer hon att bjuda in en grupp nya barn.  

Efter högläsning och textsamtal finns det tillfälle att "bara vara" i biblioteket.
Foto: Patrik Simonsen

Under tiden som Pias grupp i Matteverkstan diskuterar Isaks dilemma är Patriks ettor i biblioteket som ligger vägg i vägg. Han läser  en berättelse om vikingaflickan Tora som gett sig ut för att jaga (fastän hennes pappa hävdar att flickor inte gör sådant) och går vilse i skogen. Redan när de tittar på framsidan ställer han frågan "Har ni gått vilse någon gång?", och genast vill barnen berätta om sina egna erfarenheter av att gå vilse, och vilka känslor det satte igång hos dem.

Under läsningen stannar Patrik upp på välvalda ställen och låter barnen diskutera. Efteråt får de i uppgift att rita en av de inre bilder de fick medan de lyssnade.

Medan barnen gestaltar sina inre bilder uppstår ytterligare samtal kring berättelsen
de precis lyssnat till.                    Foto: Patrik Simonsen

Både Pia och Patrik kommer varje vecka, för att samtliga barn i deras fritidshemsgrupper ska få uppleva högläsningen och samtalen och på så sätt få mersmak för läsning och litteratur. Fritidspedagogerna blir på så sätt språkutvecklare och läsande förebilder som gör att fler barn blir motiverade att läsa - även på sin fritid.

Detta är oerhört betydelsefullt, eftersom den läsning vi hinner med i skolan inte kommer upp i de mängder som behövs för att eleverna ska klara de övre skolårens krav på läskondis.

Min roll som skolbibliotekarie är att delta i fortbildningen tillsammans med mina kollegor, bolla planeringar i samtalsgrupperna och tillhandahålla tips på lämpliga texter att läsa med eleverna.

Det språkutvecklande arbetet använder vi också när vi arbetar med digitalisering, läs mer här.

Förskoleklassen arbetar också språkutvecklande, med både textsamtal och faktatextskrivande. Och lärarna i åk 1-3, just nu med att skriva faktatexter. Men det får bli ett annat blogginlägg.

Monika Staub Halling /skolbibliotekarie

Språkutveckling pågår

Det här läsåret har vi på Backaskolan satt igång med en omfattande fortbildning inom språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Samtliga fritidspedagoger, förskollärare, lärare, specialpedagoger och jag som skolbibliotekarie lär oss hur vi kan lägga upp skolans verksamhet så att den blir mer språkutvecklande. Till vår hjälp har vi språkutvecklare Maud Nilzén, som besöker oss en gång i månaden och förser oss med teori, praktiska exempel och inte minst uppgifter att genomföra med eleverna. Däremellan träffas vi i samtalsgrupper för att reflektera, inspireras av varandra och diskutera de erfarenheter vi gör när vi prövar oss fram i elevgrupperna.

Man kan säga att det är Backaskolans eget skräddarsydda Läslyft (läs mer om Skolverkets satsning Läslyft här). 

Det vi lär oss har redan satt tydliga spår i verksamheten. Diskussioner kring hur vi kan gestalta den fysiska lärmiljön så att den blir mer läsfrämjande har till exempel lett till att fritidspedagogerna i åk 3 inrett en välkomnande läshörna i treornas gemensamma byggnad, Bronsdraken.

Fritidspedagogerna har skapat en gemensam läshörna för åk 3 med böcker från skolbiblioteket samt ljudböcker på iPad.
Foto: Monika Staub Halling

I läshörnan finns sköna kuddar att sitta på, ett brett urval böcker från skolbiblioteket samt tre iPads med hörlurar, där den som vill kan lyssna till ljudböcker genom Inläsningstjänst.

En liten men effektiv förändring i lärmiljön är att vi äntligen fått ett fönster i dörren till skolbiblioteket.

Välkommen in!

Men framför allt märks utvecklingsarbetet i den dagliga pedagogiska verksamheten. Flera fritidspedagoger har börjat arbeta medvetet med högläsning på eftermiddagstid och vittnar om fantastiska elevsamtal kring det lästa. På skoltid samarbetar lärare/förskollärare med fritidspedagogerna för att möjliggöra högläsning och textsamtal i mindre grupper, och även där reagerar eleverna mycket positivt på de nya arbetssätten.

Själv har jag också börjat ändra mitt sätt att läsa för klasserna. Jag har precis förberett morgondagens bibliotekslektion i åk 1, som ska handla om den klassiska sagan "De tre små grisarna". 

Jag använder högläsningstillfället till att modella lässtrategin att koppla till tidigare erfarenheter. Eftersom vi nyligen läst och diskuterat Bockarna Bruse, och sedan även Bockarna Bruse på badhuset, har vi många gemensamma läsupplevelser och insikter att koppla tillbaka till. Vi kan också hjälpas åt att aktualisera det vi vet om folksagor i allmänhet. 

Att arbeta språkutveckla kan vara att reda ut svåra ord i förväg, skapa en gemensam förförståelse för det vi ska läsa, och visa hur en van läsare drar nytta av sina förkunskaper. Bilden ingår i det powerpointbildspel jag visar i klassen vid högläsning.

Så vi läser inte texten förrän alla är införstådda med vad vi har framför oss, och vad vi vill hålla utkik efter. Sedan läser jag högt medan barnen följer med i bilderna och delvis texten. Vi stannar upp på välvalda ställen och utbyter tankar, ibland 2 och 2, ibland i stora gruppen, och läser sedan vidare.

För mig som har lektioner med samtliga klasser är det extra lärorikt att kunna testa samma bok i flera grupper. Varje gång dyker det upp nya tankar, nya utmaningar och nya insikter.

Och det häftiga är att alla pedagoger är med i detta. Väldigt ofta numera när jag springer på en kollega kommer vi osökt in på det språkutvecklande arbetet, vad vi provat i vilken klass, och hur det gått. Jag har också påbörjat en bank med högläsningstips, med titlar som borde lämpa sig lite extra väl för textsamtal och medveten högläsning.

Nu ger vi varandra återkoppling på böcker och berättelser som fungerar. Vilken skjuts åt det pedagogiska samtalet!

Fortsättning följer ...

/Monika Staub Halling, skolbibliotekarie

Hur blir barn läsare? - några funderingar efter Litteralundkonferensen 2017

Att låna läsintresse av varandra, säger Anne-Marie Körling om skolbiblioteksscener som denna. Foto: Monika Staub Halling

I slutet av förra veckan var jag på konferensen Litteralund, som vartannat år drar hundratals barn- och skolbibliotekarier och andra som arbetar med barn och läsning till Lund. Programmet innehöll några riktiga höjdpunkter, som till exempel samtal med Kitty Crowther (ALMA-pristagare 2010) och Meg Rosoff, som vann ALMA-priset förra året. Andra spännande programpunkter handlade om att skriva mot normen, om faktaböcker för barn, berättelser om flykt och om bilderböcker som passar långt ifrån bara de yngsta läsarna. Hela helgen har mitt huvud snurrat av saker jag hört och tankar som väckts.

En röd tråd som löpte genom bägge dagarna var barns och ungas möte med läsning och litteratur, och vilka föreställningar vi vuxna har om hur detta möte bör ske.

Läsambassadör Anne-Marie Körling, som själv alltid går omkring med böcker väl synliga för att väcka nyfikenhet och bjuda in till samtal om läsning, pratade om det hon kallar för bokskolning. Dvs. hur barn - i bästa fall - tidigt skolas in i detta med litteratur. Bokskolningen börjar med famnen hos den som läser högt för barnet, och fortsätter med att barnet får uppleva platser där det finns böcker och iaktta vad folk gör där: bokhandeln, skolbiblioteket, stora folkbiblioteket med allt spännande från kopiatorer till lånefilmer. Kanske möter barnet även sjukhusbiblioteket, och hemma förhoppningsvis boktravar, dagstidningar och en iPad med senaste nätupplagan av tidningen.

Yngre barn skolas in i böckernas värld genom att härma och smittas av andra läsare, menar läsambassadören.
Foto: Monika Staub Halling

Inget barn vill INTE kunna läsa, menar Körling, och klyftan mellan de elever som känner sig trygga med läsningen och de som upplever att de inte kan, är stor och förödande. Hon menar vidare att vi vuxna i mötet med ”stökiga” mellanstadieelever bör ställa frågan ”Hur går det med din läsning?” - för oftare än vi tror kämpar barn med att läsa och förstå det som deras klasskompisar hänger med i.

Körlings utgångspunkt är att barn vill läsa om de kan, och att vi vuxna måste möta barnet med lyhördhet och äkta intresse, också i dess val av litteratur. Saker vi inte ska säga till barn:
 

Anne-Marie Körling om saker vi vuxna säger till barn, i tron att vi hjälper dem.

Även andra talare under konferensen är inne på hur vuxna som vill styra barns bokurval riskerar att förstöra något.

"Lita på barnen, sluta oroa er för vad som är bra för dem”, säger exempelvis 2010 års ALMA-pristagare Kitty Crowther. ”Läs högt för eleverna utan att varje gång göra läsförståelseövningar med dem, och låt dem ha sina egna privata läsupplevelser. Blanda inte ihop läsinlärning med nöjesläsning.”



Litteralund 2017. Kitty Crowther och Meg Rosoff samtalar med ALMA-prisjuryns Maria Lassén-Seger. Foto: MSH

Och så fortsätter Crowther att hon brukar tänka att hon har en stor garderob fylld av vackra saker, minnen, även sorgliga lådor som hon har svårt för att öppna, alla konstupplevelser hon har med sig, skelett hon såg på Naturhistoriska museet som barn ... man bör lita på att barn tar in konst och litteratur som kanske verkar för svår för deras ålder, säger hon.

Som skolbibliotekarie på lågstadiet känner jag mig träffad. Är jag en sådan som hämmar barns läslust?

På den tiden jag jobbade på folkbibliotek la jag mig i princip aldrig i unga låntagares val av böcker, men på senare år som skolbibliotekarie har jag absolut gjort mig skyldig till att säga saker som ”den här boken vill jag att du väntar med tills du är lite äldre”.  T.ex. när ett barn i förskoleklassen vill låna Pax.

Till mitt försvar måste jag säga att jag oftare säger saker som ”den här boken är nog ganska svår att läsa, den kan du väl ta hem och läsa tillsammans med en vuxen”. Och det är kanske snäppet bättre att säga?

För faktum är ju att jag som skolbibliotekarie lär känna mina låntagare ganska väl och har en hyfsat god uppfattning om deras avkodningsförmåga. Det  är ju såklart en fin tanke att låta barn välja precis hur svåra böcker som helst som de är nyfikna på - men om det sedan innebär att de har Harry Potter del 5 liggande i ett hörn i tre månader utan att vare sig orka ta itu med den eller återlämna den till skolbiblioteket, så är det nog inte riktigt det Kitty Crowther menar heller.

Och jag känner inte igen mig i den bild av skolan som tyvärr yppas lite då och då under konferensen, nämligen den att skolan med sitt nyttofokus på läsningen tar död på läslusten. Inte heller stämmer det att skolan saknar strukturer för hur läsförmågan följs upp, och planer för att stötta barn som inte hänger med i läsutvecklingen.

Då ger Catarina Schmidt från Göteborgs universitet en mer differentierad bild av hur vi vuxna ser på barns läsning, trots att även hon oroar sig för att vårt fokus på läsningens tekniska aspekter riskerar att tränga ut barns upplevelse av konstformen litteratur. Hon talar om hur upplevelsen av att bli känslomässigt berörd av en berättelse, kanske genom ett reflekterande lässamtal i skolan, kan stärka och stötta den tekniska sidan av läsförmågan, eftersom motivationen att vilja kunna avkoda växer.

Jag blir glad över läsambassadörens uttryck att låna läsintresse av varandra. För visst är det så att läsning kan vara både en privat upplevelse i mötet med en berättelse och en social aktivitet, där vi härmar och smittar varandra och därmed fördjupar en läsupplevelse.

Foto: Monika Staub Halling

Anne-Marie Körling pratar om att vi kan låna läsintresse av varandra.                  

 Många talare under konferensen ger sin bild av hur barns möte med litteraturen kan, borde eller inte borde se ut.
 I min vardag som skolbibliotekarie tänker jag ta fasta på att våra elever behöver få uppleva en kombination av de olika sätten att möta berättelser.

• Till sin lästräning behöver den enskilda eleven matchas ihop med texter av rätt svårighetsgrad.
• För att bli berörd och förundras av berättelser behöver barnet få möta många olika författarröster och illustratörer (det mångstämmiga klassrummet, pratar läsambassadören om). Ibland ska barnen också bara få lyssna till en berättelse, även om de kanske inte förstår vartenda ord. I andra sammanhang ska vi ta oss tid att dröja länge vid en berättelse, tillsammans utforska både bilder och texter och få med oss alla barnen i dessa reflekterande samtal.
• Som en del av barnens bokskolning ska vi ta med dem in i sammanhang där det finns litteratur i olika skepnader, genom att vara generösa med tillgången till läsande miljöer både inom skolans väggar och utanför.
• För att ge plats åt läsningen som en frivillig social aktivitet ska vi låta barnen samlas kring böcker de valt helt själva, tillåta att fem elever sitter runt en kittlande faktabok på skolbibliotekets golv och smittar varandra med sin nyfikenhet

Nu tillhör jag ju de lyckligt lottade som jobbar i skolan (på tillräckligt många timmar i veckan) och ingår i ett stort team av lärare, fritidspedagoger och specialpedagoger, som tillsammans kan komma långt med de olika bitarna. Dessutom har vi många fler möjligheter att skapa möten med litteratur och berättelser som konstupplevelser genom folkbiblioteket, kulturskolan, Skapande skola-pengar m.m.

 

Vi ska inte underskatta barnen, och vi ska respektera deras integritet när det gäller att upptäckta litteraturen, men vi ska inte heller lämna någon unge utanför den gemenskap som uppstår genom läsningen.

Backaskolans bibliotek. Foto: MSH

Tack för en berikande konferens!

 

/Monika Staub Halling