Besök i "Maktens korridorer"

När jag skriver det här sitter jag på tåget efter mitt livs första besök i ”maktens korridorer”, närmare bestämt Utbildningsdepartementet. Där träffade jag och vår Läsambassadör Johan Unenge statssekreterare Bertil Östberg, Erik Adell Hellström, departementssekreterare från samma departement och  Marcus Hartmann, stabschef på Kulturdepartementet.

Mötet var initierat av Johan  Unenge, eftersom han ville prata med dem som bestämmer om vad han ser när han reser runt som Läsambassadör och få reda på vilka åtgärder maktens män planerar kring den drastiskt minskade läskunnigheten vi ser. Jag var inkallad av Johan som ett levande gott exempel på hur bra skolbiblioteksverksamhet kan bedrivas, eller som ett slags sakkunnig från skolbiblioteksvardagen.

Vi samtalade om skolbiblioteksfrågor, skolfrågor och kulturfrågor i ungefär en timme och nu undrar ju alla: vad sades, vad hände, vad kan komma ut av ett sånt här möte?

Tja. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag och Johan fick säga det vi ville säga och de som sitter på makten lyssnade. Kanske fick de några nya insikter. Vi fick veta att de är medvetna om problemet, de inser behovet av skolbibliotek och i den mån de lyckas i sina budgetförhandlingar och lyckas vaska fram pengar kommer det någon slags satsning på läsning i nästa budget. Det talades om kanske ett statligt bidrag för att anställa skolbibliotekarier, det talades om fortbildningssatsningar på skolbibliotek (där tog jag chansen att framhäva SMiLE som ett gott exempel, en modell som har fungerat som kan dammas av). Vi talade om Litteraturutredningen som nu är på remissrunda .

Östberg menade att det kanske är en mängd olika åtgärder som ska till för att höja läsandet bland barn och unga. Jag framhöll skolbiblioteket som ett nav för den typen av åtgärder. Där kan man nå ALLA barn och i viss mån alla föräldrar (de som går på föräldramöten).

Regeringen kan inte lagstifta om att föräldrar ska läsa högt för sina barn, som Johan så klokt sa, men de kan skärpa skrivelsen om skolbiblioteken i skollagen så att man åtminstone, om man nu inte kan prata om bemanning, kan beskriva vilken typ av kompetens som krävs i ett skolbibliotek för att det ska kunna vara skolbibliotek. Skolbibliotekarien kan sedan propagera för/uppmuntra till högläsning på föräldramöten och hjälpa till med lämpliga böcker så som vi hör genom vårt projekt Högläsningspåsen (som i år nog kommer att förvandlas till en ”Högläsningshylla” – men det är ett annat kapitel). Skolbibliotekarien kan samordna läsfrämjande åtgärder med folkbiblioteket som vi gör just nu i Fäladen läser eller Sommarboken och Sommarboksutmaningen. Skolbibliotekarien kan förse lärarna med bra aktuell litteratur för att hjälpa elever på sena lågstadiet/mellanstadiet att komma över från ”börja läsa fasen” till ett riktigt läsflyt. Skolbiblioteket kan duscha eleverna med texter av alla slag (här tar jag gärna in det vidgade textbegreppet) för att göra dem till LÄSARE redan på låg och mellanstadiet.

Men för att göra våra nutida barn till läsare måste vi jobba mycket hårdare än tidigare. Det är inte som på Torgny Lindgrens tid längre, att ett barn faller i trans över illustrationerna i en vacker bibelutgåva, det hade nog inte Torgny Lindgren heller gjort om han som barn kunnat välja på allt det våra barn kan välja på: Sagan om ringen-filmer, World of Warcraft, Skylanders, Twilight-filmer eller galna You Tube-klipp från världens alla hörn. Och Östberg framhöll också dataspelade som läsningens fiende nummer ett. Dataspelande som tar tid och ger snabbare behovstillfredsställelse än läsning. Själv tycker jag inte att man behöver ställa fram dataspelande som något dåligt, det är ju något som är kul och härligt och lärorikt på andra sätt. Men som sagt: vi måste jobba femti gånger så hårt för att få barn att läsa nu, jämfört med för 20 år sedan.

Så vad händer nu? Ja, alla som vill göra sin röst hörda i frågan om bemannade skolbibliotek föreslår jag lämna in ett remissvar på Litteraturutredningen, ju fler röster som talar om samma sak, ju större chans för genomslag. I övrigt är det väl bara och vänta och se vad det kommer för förslag framöver. Själv tycker jag att ett statligt bidrag för anställning av skolbibliotekarier skulle sitta fint. Jag talar mig också gärna varm för SMiLE som, förutom en rektor som ville och vågade, var det som satte i gång vårt fördjupade samarbete kring skolbiblioteken på Norra Fäladen i Lund.

Själv tuffar jag vidare hem genom ett vintervitt Sverige. På vägen tänker jag passa på att köpa lite böcker till mina bibliotek. I morgon börjar skolbiblioteksvardagen igen. Jag ska rösta i Bokjuryn med tvåor och ettor. Jag ska läsa högt för en förskoleklass. Och fastän jag gör samma sak om och om igen, så känner jag mig hoppfull. Jag känner att vi faktiskt är på väg någonstans. Skolbibliteksfrågan rör på sig mer än någonsin, det finns all anledning att känna sig hoppfull. Vi är i hetluften, känner ni inte det?

Kolla bara här, så nöjda jag och Johan var efter vårt departementsbesök!