Jag har under förra och förrförra veckan berättat Sagan och Mamma Hare och de små hoppande hararna för flera grupper av ettor. Berättelsen handlar om att några harungar är ute i djungeln och leker när de blir skrämda av elefanten och flodhästen och när de berättar det för Mamma Hare bestämmer hon sig för att ge de stora djuren en läxa, så att de inte ska tro att de kan få skrämmas och bestämma bara för att de är större och starkare. När jag kom till den delen av berättelsen då harungarna kom hem och berättade vad de varit med om för Mamma Hare, så sa jag "...och då blev Mamma Hare arg!" Varpå en spontan fråga flög ur munnen på ungefär en elev i varje grupp: "På vem??"
För alla eleverna i ettan är det tydligen inte självklart att Mamma Hare sympatiserar med sina ungar och är arg på de som skrämmer dem. Det är också en möjlighet att hon är arg på sina ungar för - ja, för vad? För att de lekt och stört någon stor? För att de kommer hem och besvärar henne med sin berättelse?
Mamma Hares replik, som kom sekunden efter att eleverna hade hunnit kasta ur sig frågan, gör det tydligt att hon är arg på de stora djuren. Och jag hann aldrig bromsa mig i mitt sagoberättande för att fråga eleverna hur de tänkte. Den här veckan berättar jag Sagan om Pappa Björn och monsterbarnvakterna i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar