Det vardagliga

Jag har under en tid nu gått och tänkt på det dagliga arbetet i biblioteket, det som fyller våra dagar i skolbiblioteken, kontra de stora projekten som kanske får mer uppmärksamhet. Och precis då kommer kollegan Cilla Dalén med ett blogginlägg om just den saken. Och det visade sig att det var ett av flera tidigare, här är ett till läsvärt. Det fick mig att komma till skott med att formulera några tankar kring det här själv.

Varje vecka träffar jag cirka 190 elever som kommer på de schemalagda bibliotekstiderna. Dessutom kommer en hel del varje dag på oplanerade besök med eller utan sina lärare. Jag läser högt för mellan 90 och 150 elever varje vecka. Jag berättar sagor för omkring 50 barn i veckan och biblioteket lånar ut runt 230 böcker i veckan, Jag städar in drygt 200 böcker på sin plats i hyllan varje vecka för att hålla biblioteket fint och jag lägger in kring 20 nya böcker i vår katalog varje vecka. Däremellan sköter jag inköp, lektionsplanering och mediaförsörjning för skolans pedagoger. Det är inget som skulle få några rubriker i media, men det är kärnverksamheten, det som är det viktigaste.

Jämförelsevis då ett projekt som jag och mina kollegor på Norra Fäladen drog igång för snart två år sedan, en läsecirkel för pappor (läs mer här). En fantastisk idé tycker många. Vi med, det var därför vi ville prova och sökte och fick pengar från Kulturrådet för att genomför den. Pappaläsecirkeln kom med i lokalradion, fick uppmärksamhet på den nationella läskonferansen ReadMe, och hamnade i tidningen minst en gång. Sammanlagt, under de två terminer vi körde pappaläsecirkeln, nådde vi sex pappor och via dem deras samanlagt 16 barn. En pappa var lyckligtvis fembarnsfar, det drog upp statistiken något. Jag tycker siffrorna talar för sig själv.

Ändå behöver man ju projekten. För att testa nya saker. För att få omväxling och energi till det vardagliga. Detta är alltså inget inlägg mot att dra igång roliga projekt. Det är bara en fundering. Så att man inte går vilse i prioriteringar och glömmer kärnan, det som verkligen räknas i slutändan.