Vad har barnlitteraturen emot hamstern?

Det här är ett blogginlägg som jag har tänkt skriva länge. För en sak undrar jag verkligen och det är vad Hamstern har gjort för ont, för att ständigt råka så illa ut i barnlitteraturen? Det började redan 2010 med Den stora hamstermassakern av Katie Davis. Där bygger hela plotten på att flera hamstrar stryker med på ganska våldsamma sätt. Men 2014 kommer ändå att gå till historien som det år då flest hamstrar avlivats i barnlitteraturen. Först har vi första boken zombiedjurserien, Hungriga hamsterns återkomst av Samantha Hay. Där är zombiedjuret just en hamster, en väldigt väldigt hungrig hamster som bragts om livet på ett ganska våldsamt sätt och vars död också är höljd i dunkel, liksom Annas och Toms hamstrars död i Den stora hamstermasakern. Huvudpersonen Joe får hjälpa den här zombiehamstern att få ro i graven och slutet blir relativt lyckligt, men hamstern strök ju trots allt med. Sen har vi Råttburgare David Walliams. Där hittas hamstern Morotskaka död redan på första sidan i boken. Morotskaka var sin ägarinna Zoes enda tröst och glädje i livet och senare i historien kryper det fram att Morotskaka med största sannolikhet inte dött en naturlig död. Ett bilderboksexempel har vi också,  Andreas Palmaers och Ingela P Arrenius Hamstern är borta! berättar en historia om en mamma som försöker komma undan med att ha slarvat med sin sons hamster genom att ersätta den med en ny - lite likt plotten i Hungriga hamsterns... men här slutar historien faktiskt lyckligt för hamstern också. Sista exemplet är Ett väldigt bra litet djur av Emi Gunér. Där försvinner också en hamster och återfinns i gapet på en köttätande växt. Överlever den? Ja, läs så får ni se, vetja!